Det var längesen jag såg mig.
Kambrium, senast.
Nu, några årmiljoner senare, är jag äntligen så trygg man bara kan bli i kristalliserad form.
Trygg som en trilobit. Innanför den blanka slutna ryggskölden har svirrandet av oräkneliga, oroliga, obegripliga kroppsdelar äntligen tystnat.
Obemärkta spår. Någon var här. Ett tecken, ett ännu oläst ansikte inskrivet någonstans bland avlagringarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fantastiskt. Och att du finns ännu! Vi har längtat.
Fenomenalt. Var här och tittade efter liv imorse - vilket härligt sammanträffande!
Underbart.
Vackert, som ett poem.
Förvinterkram till dig - med hopp om att du ska återuppstå ur fossilet.
/Ansiktet
Skicka en kommentar